Julen har passerat, och det med lugn och vila i huvudsak. Känner att det är bra att ibland tvingas till att inte göra någonting, för när allt kommer omkrin så uppskattar jag det. Eller ialla fall min kropp. Den har fått utstå en del den sista tiden och att få vila upp sig var nog nödvändigt. Då inte sagt att det var helt smärtfritt. Den krypande oron och rastlösheten hälsade på, dock mer och mer sällan ju längre tiden gick. Så att träna på att inte gör någonting kan för en del vara en enkel match, men för mig är det emellnåt tufft. Men jag blir bättre och bättre, kan se framstegen och det ger styrka till att kämpa vidare. 

Liksom nu som då, görs ingenting speciellt. Snow Patrol dunkar fint i högtalarna och benen ligger avslappnade uppe på bordskanten. Det är i stunder som dessa, när inga måsten råder som det verkligen finns utrymme för att göra i princip vad som helst som faller in. Måla klart den där tavlan, kolla på filmen som legat i sin plastförpackning lite förlänge..

Har fördrivit lite tid nere på stan och bytt en julklapp (!?). Jag vågade inte säga något till givaren så jag kopplade på charmen och lyckades byta trots avsaknaden av kvitto.. Känns så otacksamt att byta någonting som en annan lagt tid och energi på, men det känns inte heller fair att ha kvar den bara för att. Lägga den i någon garderob, låta den där förbli för att sedan glömma bort den helt.

Kan även känna viss frustration över resterande del av de klappar jag lyckats inbringa. Det bli en sådan dubbel, eller kanske rättare sagt trippel känsla över det hela. För har vi den otacksamma känslan, sedan den irriterade som tycker att de mina närmsta ändå borde veta bättre, och sist men inte minst känslan av onödighet.

Denna kombination ger ett jobbigt utfall länslomässigt. Jag kan inte hjälpa det. Har funderat på ifall det vore bättre att inte ge några julklappar alls. För det är svårt att under en pressad period (som juletider ändå är) att först komma på vad man ska ge för att sedan hitta dem ute i butik eller på nätet. Självklart förstår jag att alla gör så gott de kan och verkligen försöker komma på bra, roliga och nödvändiga presenter, men ibland känns det lite som om fantasin tagit slut och stressen och pressen lett givarna till ett resultat utan vidare baktanke eller känsla. Då kan det i mina ögon lika gärna vara. De pengarna kan läggas på bättre saker, till de själva eller skänkas iväg till bättre ändamål. 

Jag har saker, mer än vad jag behöver för att klara mig. Det behöver inte fyllas på i mitt lager av fysiska ting, bara för att någon för ett antal år sedan kom på att det skulle givas gåvar och presenter den 24 december varje år.

Snart har ännu ett år passerat, och det är med långsamma steg det har skyndat sig framåt. För i ärlighetens namn har det varit ett händelserikt år, de trehundrasextiofem dagarna som har passerat har fyllts med mycket. Både gott och ont.

2010 var året jag separerade med D, året N:s pappa flög till de högre makterna. Min P ramlade även dit igen. och igen.. och igen..

Men 2010 var även året då jag klarade av uppsatta mål, ägnade hästarna tre hela veckor i total svettning, tog Gotland med storm, drack för mycket alkohol, påbörjade en ny tradition i form av gille- frivilliga övernattningar för diverse med oseriös slappdag och livsbejakande. Det var även året som jag fick tillbringa med min bästa roomie, sitta uppe sena kvällar, prata om livet, disskutera män och deras mer eller mindre intressanta egenskaper.

Jag vet att jag är dålig på det emellanåt. Att jag tar saker lite väl mycket för givet. Men jag är tacksam. Glad för att jag får leva det liv jag gör. För trots de dalar jag stundstals bryter igenom, är det de som gör att jag verkligen kan uppskatta utsikten när jag tagit mig till toppen. För säg någon som klättrat och aldrig tappat greppet..

Det är märkligt ändå, hur man kan tycka att man inte har tid, att saker inte kommer att hinnas med. När man tänker efter har man alltid tid, det gäller bara att ta sig den.

Alla uppgifter, alla måsten, alla inlämningar i skolan som jag inte trodde att jag skulle kunna uträtta. Att jag vara tvungen att kappitulera, kasta in handduken halvvägs. Det var en mörkade period där ett tag, betyngande på flera vis. Har ännu inte förstått vem det är jag försöker vara så bra inför. Så rätt på någotvis.

Kanske är allt i min hjärna. Mina egna barriärer jag måste över för att känna tillfredställelse. 

Kanske är det en löjlig inbillelse att någon någon gång kommer att stå där i slutet, ge mig något i bevis på min flitighet, min uthållighet.

Frågan är bara, hur mycket måste man prestera för det priset? Och när tar jakten på priset över den positiva känslan, glädjen man bör finna på vägen? 

För när allt kommer omkring så lär det inte vara det slutgiltiga målet som är huvudsaken utan erfarenheterna och upptäckterna på resan dit.

Jag hoppas att livet kommer att fortsätta som det gör. Med utmaningar, men även med belöningar och glädje. Och såhär i juletider får man önska sig saker, vilket jag tänker passa på att göra. Inga fysiska ting, ingen ny modern teknisk sak eller pengar. Jag vill ha en fridfull jul, med de jag älskar nära till hands, friska och krya. En jul utan skuld och dåligt samvete. Utan spel och instängda förskjutna känslor.

Tack.

Jag har funderat mycket det sista tiden. Känt av stämningar och tänkt igenom diverse allt. 

Känslostämningar smittar, kort och gott.

S är min nya O. Men det tog ett tag att inse det. Trodde för en stund att jag ville ha något mer men förstod tillslut (tror jag iaf) att han bara är ett substitut. Det blev rätt klart i måndags när jag träffade J. Oppsedejsi vad känslor som man trott man kommit över kan blossa upp bara sådär. Det ledde i och försig till att det var rätt lätt att släppa taget om det där med S..

Så nu kan jag konstetera som följer, jag har återigen ramlat ner i J-träsket. Kan vi spola fram tiden två år och sen ta tillbaka all tid vi missat så vi ändå på något sätt hinner leva och njuta av den tiden?

För varför, varför skulle han dyka upp som gubben i lådan nu precis innan han ska åka? Kan någon tala om det för mig?!

Min kära vännina ville påstå att jag skulle lägga grunden nu så kan vi bara återuppta det sen igen när han kommer hem men det är bannemig två år till dess. TVÅ ÅR!

I'm going nuts.

Jag har inget tålamod och villl jag något får det gärna ske igår.

Jaja, hur som helst så är det väl lite roligt i alla fall. Gräsligt kul..

(Jag tycker om mina internskämt som bara jag förstår).

Från det ena till det andra har en i min vänskapskrets breakat med sin pojkvän. Det fick mig att börja fundera över mitt eget kärleksliv. Om man nu kan säga att jag har något.

Kan ju tilläga att det gav min fantasi rejält med energi för att skena iväg långt in i kärleksdjungelns vilda snår. 

Men jag tycker ändå att jag är rätt söt på sätt och vis. Jag menar, det är ju så oskyldigt det kan bli och ingen mer än jag vet om något. Möjligtvis min roomie då men hon räknas nästan inte. Hon kan väl snart i princip bara titta på mig så vet hon..

Kommer på mig själv med att sitta och småle och ibland till och med börja skratta när jag tänker på mig själv och mitt hjärnbry.

Men vad gör väl det, om inte än ett lite mer glädjefylld livstid, och den dagen jag inte har förmågan att vara så tror jag att livet skulle få en negativ vändning.

Så därför ska jag fortsätta i denna bana, Haha.

I rather hurt then feel nothing at all.

And that's for sure.

I ett antal dagar har en känslovåg titt som tätt sköljt över mig. Jag har saknat D, jag har saknat P, jag har saknat att ha någon som bryr sig. Framför allt har jag fått flashbacks till D-tiden. Kom på mig själv på tåget med att sitta och tänka på saker vi gjort tillsammans och hur känslan var när vi gjorde det. Till exempel när vi hälsade på hans föräldrar och gick på promenad med hunden. Kunde liksom återigen nänstintill känna kylan slita i kinderna och doften av höst. Kallt, friskt och lyckligt.

Det var länge sen nu.

För att grotta ner mig ännu mer i de förflutna har jag även vaknat på morgonen och den första känsla som infann sig var saknad. Ungefär som sorgen som infinner sig precis vid ett uppbrott. När det går upp för en att man från och med nu kommer bli tvungen att revidera hela sin framtida vision om hur livet skulle bli. Problemet är att jag inte tänkt ut hur jag vill att det ska vara istället. De planerade finns inte längre och jag vet inte vad jag ska ersätta det med.

Som grädde på moset har jag ännu inte ersatt min  fyrfotade vän med någon annan, min bästa vän är 60 mil ifrån mig och jag pratar fortfarande inte med P.

Som gjort för att gräva ner sig i lite mindre glada känslor.

Så, dessa lite lätt betungande känslor har förföljt mig nu under en viss tid.

Men så idag, mitt i tentaplugg(stressen), gick det upp för mig. Jag tittade ut genom fönstret och såg solen titta fram bland löven på träden och en bättre känsla infann sig. Något sorts hopp fyllde mig.

Och jag vet inte hur det kommer att gå, jag har ingen plan, känner innerst inne att jag inte har den blekaste anning om saker jag tror mig veta.

Jag hör mig själv säga att, det här har jag sagt förut, men ibland måste jag påminna mig själv för de glöms bort rätt lätt.

Det löser sig. Det gör det alltid.

Go with the flow.

Det är jag väldigt bra på. Gå saker i förväg alltså. Framför allt måla upp en bild av hur jag skulle vilja att det blev och sen blir väldigt besviken när de inte uppfylls. (Vilket i och för sig kanske inte är så konstigt).

Senaste idag fantiserade jag mig iväg i drömmarnas land och såg både det ena och det andra framför mig. Giftemål, husköp, till och med så att det nästan fanns barn med i bilden..

Shiet.

Tur att tankerummet är fritt.

Men på sätt och vis tycker jag om att få dömma mig bort. Lämna verkligheten lite för ett tag och låta hoppet lägga sitt varma täcke kring mig. För på någotvis känns det som att om jag inte tillåter mig själv att se mig i den bilden, hur ska det då någonsing kunna bli verklighet? Sen kan jag tycka att det ibland går lite väl över styr när jag blir stött eller nästintill frustrerad på en eller flera personer för att de inte spelar med i spelet den väg jag vill.

Nu gäller det att hålla rak kurs, hoppas på de bästa men vara beredd på det värsta. Hålla huvudet kallt men hjärtat varmt.

Det ordnar sig tillslut. Det gör det ju alltid.

Samlar mod och styrka för att kunna ta mig själv i kragen och åka och ta farväl. De känns vemodigt och tungt, trots att jag vet att hon kommer att få det bra. Eller i alla fall verkar det så, men man kan aldrig riktigt veta fullt ut.

Så idag kommer det alltså vara den sista turen tillsammans. Jag åker bort imorgon och när jag återvänder hem kommer hon inte längre stå i sin box och gnägga när hon ser mig.

Det finns ett slut på allt och vår tid har runnit ut. Fastän vi upplevt både höga toppar och djupa dalar kommer jag alltid minnas de här åren med glädje. De har betytt så mycket för mig och jag är tacksam för att vi fick den tid vi fick tillsammans.

Jag vill inte känna mig bitter eller tjurskallig för att de blev som det blev, men de känns jobbigt. Riktigt jobbigt. Värre än vad jag trodde faktiskt.

Sorgens tid är här.

Det är mycket nu. Samtidigt som det inte är någonting.

Hästen ska säljas, så ridningen känns som om den går på ren rutin.

Det är såklart kul att träffa tjejen, men att ta sig dit är desto svårare. På sätt och vis finns det ingen motivation kvar. Skulle kunna lägga ner nu och inte rida någonting förutom på visningarna. Men det går ju inte. Och de vill jag inte egentligen heller.

Det är bara det att det är så svårt, så jobbigt att behöva stänga av sig själv varje dag när stallbesöket närmar sig. Som en mur som varje dag måste muras upp för att stänga in de eventuella känslor som kan tänkas tränga sig på.

För jag vill inte, vill inte minnas den sista tiden såhär. Som meningslös och ingenting. Men risken finns om jag släpper taget. Därför måste jag fortsätta hålla i, hålla igen. 

Dock är det lätt för mig att ställa in känslovågen på noll. Glömma bort att känna och sen i efterhand få trycka i mig hela den beska känslokakan. Trots att jag har gjort framsteg finns det fortfarande delar i mig som håller fast vid gamla mönster. Det är lättare sagt än gjort att förändra sig själv och nog för att jag inte hade så mycket val än att ändra på mig eller aldrig mer resa mig... Men att försvinna helt från sitt gamla jag är näst intill omöjligt. Man kan läka såren men ärren finns kvar.

Men bara för att det är lätt betyder det inte att det inte är svårt.

Som en cirkel där de är så nära varandra men ändå så långt ifrån de bara går.

Nu känner jag mig nollställd. Massvis och ingenting på samma gång. Vill skriva någonting, vill inte skriva ett endast ord.

Tror de är dags att låta det vara nu. Försöka få lite sömn och hitta motivationen. Jag har hört att drömmar är svaren på de frågor man ännu inte vågat ställa. Kanske att jag ska fråga mig nu vad jag vill veta imorgon..