I ett antal dagar har en känslovåg titt som tätt sköljt över mig. Jag har saknat D, jag har saknat P, jag har saknat att ha någon som bryr sig. Framför allt har jag fått flashbacks till D-tiden. Kom på mig själv på tåget med att sitta och tänka på saker vi gjort tillsammans och hur känslan var när vi gjorde det. Till exempel när vi hälsade på hans föräldrar och gick på promenad med hunden. Kunde liksom återigen nänstintill känna kylan slita i kinderna och doften av höst. Kallt, friskt och lyckligt.

Det var länge sen nu.

För att grotta ner mig ännu mer i de förflutna har jag även vaknat på morgonen och den första känsla som infann sig var saknad. Ungefär som sorgen som infinner sig precis vid ett uppbrott. När det går upp för en att man från och med nu kommer bli tvungen att revidera hela sin framtida vision om hur livet skulle bli. Problemet är att jag inte tänkt ut hur jag vill att det ska vara istället. De planerade finns inte längre och jag vet inte vad jag ska ersätta det med.

Som grädde på moset har jag ännu inte ersatt min  fyrfotade vän med någon annan, min bästa vän är 60 mil ifrån mig och jag pratar fortfarande inte med P.

Som gjort för att gräva ner sig i lite mindre glada känslor.

Så, dessa lite lätt betungande känslor har förföljt mig nu under en viss tid.

Men så idag, mitt i tentaplugg(stressen), gick det upp för mig. Jag tittade ut genom fönstret och såg solen titta fram bland löven på träden och en bättre känsla infann sig. Något sorts hopp fyllde mig.

Och jag vet inte hur det kommer att gå, jag har ingen plan, känner innerst inne att jag inte har den blekaste anning om saker jag tror mig veta.

Jag hör mig själv säga att, det här har jag sagt förut, men ibland måste jag påminna mig själv för de glöms bort rätt lätt.

Det löser sig. Det gör det alltid.

Go with the flow.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...