Kom hem kvart i fyra i natt. Kvällen blev inte riktigt som jag tänkt, inte för någon av oss. Kanske var det lika bra. Roligt hade vi i alla fall. Men hur som. Inget R och A, inget R och M..

Att kunna sova ut ordentligt när man faktiskt har möjlighet är ingen självklarhet för mig, vilket bör vara rätt vettigt när man kommer hem ungefär samma tid som man i vanliga fall går upp när man ska till jobbet. Dessutom drömde jag en hel del i natt, både otroligt mysigt och en del mindre kul. Vaknade med en jobbig känsla. Ångest, djupt ingrodd stress. Och jag vet inte varför. Det är så jobbigt när det blir så. Kan inte sätta fingret på vad som egentligen är problemet, vad som är den bakomliggande orsaken. Kanske kan känslan av ensamhet vara något. Jag saknar att ha någon som ringer och kollar läget, som kan sova ut brevid en på söndagsmorgonen, som man lagar mat till, lagar mat till en. Eller så är det bara en uppblåst illusion av någonting som min hjärna inbillat mig. Ingenting jag egentligen behöver. 

Hur som helst, det har gått så långt nu att jag skrivit en lista på saker att göra idag för att känslan höll på och äta upp mig och jag fick ingenting gjort. Fastnade halvvägs i allt jag tog för mig. Punkt nummer ett, att äta frukost, är nästan klar nu efter 1,5 h. Och då inkasserades en skål fil och en knäckemacka.. 

Jag ska försöka göra idag till en bra dag. Utan mer ångest och stress. 
Heja mig. 

Jag har fått en lysande idé. Eller hybris. Gränsen är hårfin. 

I vilket fall känns det som att hoppet lyser med sin närvaro. 

Jag har ingen aning om hur eller när, men jag känner att det kan vara något värt att satsa på. 

RR ska bli sanning. Inte idag, inte imorgon. Men skam den som ger sig. 

Skannade upp en mindre skiss med lättare argument idag,  under arbetsnamnet "GoBigOrGoHome". Tankar om hur det skulle kunna utvecklas börjar tränga sig på, vilka partners som skulle vara lämpliga etc. Ska börja med att göra lite research samt känna av läget bland familj och vänner. Känns som en bra början.

Dreaming is beliving..

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vill springa iväg, fly från allt samtidigt som jag knappt kan ta mig en meter. Jag överanalyserar. Panikångesten gör sig ständigt påmind. 

Jag har dåligt samvete. Borde ringa mamma. Vill ringa R, säga att jag saknar honom. För om sanningen ska fram så gör jag faktiskt det. Ibland iaf, och speciellt vissa delar. Men jag ska inte ringa.  

Tänk om A hörde av sig. Det skulle pigga upp mig. Jag saknar honom också på något sätt. Eller saknar gör jag inte på så vis att det gör ont på samma sätt som med R. Men jag blir glad om han skulle höra av sig nu, jag skulle känna ett litet ugg av lycka. Tror jag.

A hör inte av sig. Allt är en soppa. 

---

Känner mig stressad på något sätt. Vet inte hur. Försöker andas lugnt och tänka att allt löser sig. Men det är svårt.

Jag är ledsen. Känner sorg. Kanske borde jag ge utrymme för att släppa ut allt. Hade varit lättare om det fanns någon här. En självklar axel att luta pannan mot och bara brista ut i gråt. Släppa ut allt elände och tjuta krokodiltårar. 

(Behöver jag verkligen en sådan? Jag har klarat mig bra själv. Men jag börjar tvivla. Allt är roligare om man är två..?)

Jag vill bli lycklig. Känna mig tillfreds inombords. Att det ska vara så förbannat svårt.

Upp till kamp. Slå tillbaka. Stå stadigt och allt det där.

Har jag någon som helst kraft kvar ska den användas nu. Jag ska inte vika för mesigheter, låta känslorna ta över.

Han kan ta sig i rumpan!

Jag vet att han har läst det, och att han väljer att bortse från det. Den mesen. Jag var så nära att släppa på min guard, men tror jag håller den uppe.

Usch nu, slits jag i bitat.. För jag känner att jag dras åt två håll här. I samma stund som jag skrev att jag inte ska släppa in någon kände jag samtidigt att det var en halvsanning. Jag har hävdat att jag i alla fall ger saker och ting en chans, att jag vågar. Det är min styrka på något vis, kanske att jag kastar mig själv till lejonen ibland, men jag är i alla fall inte feg.

Problemet nu är att jag är livrädd. Jag har ingen som helst lust att få mer ont än vad det redan gör. Trodde eller tror till viss del fortfarande, att det kan finnas en chans. Och att lite av problemet ligger i mitt eget grubblande. Ungefär som att jag förstör för mig själv. Undermedvetet. För om man inte gör ett helhjärtat försök, kan någon heller inte ta hela hjärtat ifrån dig. Kanske att de kommer över en del som kan komma att saboteras, men totalt krossat och styckat kan det inte bli.

Hur tänker han, var ligger problemet? Finnes det något problem? Och kan han vara sur och så sjukt långsint för att jag var klumpig nog att använda mig av fel ord?

När han är bra, då är han väldigt fin. Men när han är såhär, ja då han kan gå och slänga sig i en vägg, dunsta och helst radera sig ur mitt minne.

Imorgon är det nyårsafton, och han verkade inte ens ha planerat in en minsta stund för mig. När jag tänker efter och adderar allting som han gör som får mig att bli galen (på det negativa sättet), inser jag ett och annat. Lika bra att ställa mig frågan rakt ut så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv vid svagare tillfällen:

Är jag verkligen värd det här?

Vill jag ha någon som är supergullig ena dagen, saknar mig och mer än gärna vill kramas, för att den andra vara helt upp och ner? [isitallinmyhead?]

Känns det bra mestadels eller tar alla bekymmer överhand?

Känner jag mig uppskattad i hans sällskap?

Står han för det jag vill att vi ska stå för, ett VI?

Vill jag överhuvud taget ha just honom, eller har jag fastnat i ett dåligt mönster där de små tillfällena av ljus på någotvis lyckas ge sken av att det är värt det?

Skulle han komma upp till mig om jag bad honom?

Funderar starkt på att lista upp allt, och se vad som tar överhand. Alla de gånger jag minns honom som bra, eller alla de gånger jag gråtit över situationen.

Undrar om han i dagsläget funderar över hur han verkligen vill ha det, om han är redo att ge sig in i något nytt. Tror att det står och faller på det just nu. Antingen så står vi. Eller så faller vi. Hårt.

Den som lever får se.  

I'm bullet proof, nothing to loose. 

Jag tyckte om min singelbubbla, du förstörde den. Insåg det verkligen idag. 

Ett par jeans, hur kan det göra skillnad?

Om jag lyckades falla ur kärleken en gång, kan jag göra det igen.

Livet var roligt med dig. Jag kan sakna den roligheten, ty ibland känns saker rätt ihåligt utan dig. Men det är inte värre än att jag kan försöka fylla det med någon annan. D till exempel. Han fyllde tydligen år igår också. Kompiskt sammanträffande. Eller kanske J. Mår bra när jag pratar med honom. Han kan få mig att känna att livet är fint. Men frågan är om det räcker. Det får kanske göra det för stunden om inte annat. 

Kan inte hjälpa mig själv, att jag tittar efter dig på stan, i matbutiken, på tåget, i bilen... Ja typ överallt så fort jag inte är hemma, då åker radarna på för att försöka hitta en signal till dig. Eller jo, till och med när jag är hemma kan jag spana genom fönstret och tänka att kanske, kanske går du förbi precis just nu. Inte för att sannolikheten är så stor men den finns i alla fall. Lever lite på hoppet, kanske springer vi in i varandra en tisdag eftermiddag på konsum. 

Om det är meningen kommer det att ske. Jag hoppas jag finner den meningen, eller att jag lär mig stava till den.

Jag anklagar honom för att bete sig underligt. Kanske ska börja med mig själv.. Mår hur som helst bättre idag, framsteg på en front. Undrar om mitt spel i måndags har något att göra med det. Släppte lös lite galenskap och ångest? 

Nä, ärligt talat får jag sluta hitta på ursäkter, vilket mitt huvud precis jobbade på att koka ihop. Jag tänker alldeles för mycket.

När jag tänker för mycket, försöker jag hitta lämplig kandidat att prata ut det med istället. Mamma är ett exempel på en bra sådan. Hennes mening är att hon tror att han inte vill verka för tillgänglig. Hmm. Eller så är han helt enkelt inte tillgänglig. Verkar mer logiskt. 

Det är hans beteende jag inte förstår mig på. Från "fan-vad-jag-vill-ha-dig-här-/kasta-sig-över, sova tillsammans, mys & gos, frukost, när-ses-vi-igen-fråga, till --> "vänta nu, jag är lite tillbakadragen och säger det rätt ut för jag tycker det går lite hastigt. Behöver egentid"

Dock ramlar det in ett meddelande med första mening i stil av "inte rusa fram" för att i nästa fråga om helgen..? För att i ett ännu senare undra vad jag gör för att han ville ses men att det blev lite sent när jag väl svarade. 

Är det bara jag som inte kan läsa mellan raderna eller är det så att jag kanske övertolkar? Skulle i och för sig inte vara något ovanligt. Men magkänslan är både upp och ner här, så frågan är om allt faktiskt är förvirrat. Han. Jag. Båda två. Hela situationen.

Jag vill bara ha honom, utan massa knas. I alla fall inte efter två månader. Okej om kanske ett halvår, då ska man tjaffsa. Dock är det här inte tjaffs utan mer komplicerat. När man bråkar får man i alla fall allt som oftast försoningssex- det förekommer inte i dagsläget. Tyvärr.