Jag har världens bästa pojkvän. Världens bästa vänner. Ett väldigt trevlig jobb, trevliga arbetskollegor och uppgifter. En fin familj och världens bästa medlemmar i den!

SÅ, nu när jag konstaterat det, men tankarna har slagit till hela helgen. Jag är så lyckligt lottad. Sjukt priviligerad.  Bortskämd och ibland rätt otacksam. Tror jag. Eller så sätt jag bara den stämpeln på mig själv eftersom jag tycker om att trycka ner mig själv i skorna. 

Jag försöker uppskatta allt jag har, varenda liten del av allt och varenda sekund av min tillvaro. Men det är svårt, först och främst för att jag blir rädd när jag känner att allt flyter på så bra. Snart måste någonting gå snett, eller något hemskt kommer hända. Varför tänker jag så? Jag är väldigt bra på att inte tillåta mig själv att njuta till hundra procent. Rädd för att om jag gör det, släpper helt på kontrollen, kommer någon eller något när jag minst anar det dra undan mattan jag står på och få allt att falla. För förr eller senare faller allt. Eller? 

För det andra så finns alltid den där lilla fundersamma rösten inom mig; Är det här allt? Är jag verkligen lycklig nu? Vill jag någonting annat? 

Den är frågvis och jävlig. Kommer och går som en inneboende utan att betala det minsta i hyra. 

Eller jo, någon betalar ju. Och det är jag. Min egen hjärnas energi är vad jag får hosta upp. 

Så rädd att välja fel. SÅ svårt att tro på att det är jag som valt det jag själv velat. Inte utifrån någon annans tyckande eller vad jag tror att andra förväntar sig av mig. Jag går på känsla, har ingen nedskriven plan för alla mina val. Inte ett endast ord om hur jag tänkte eller kände kring allt jag valt. Då finns ju fortfarande risken- tänk om det jag kände inte var den innersta vilja som genomsyrade mitt val, utan en konstruerad känsla som lett till att jag valt som jag gjort? För att det passade sig bra, och det är de milstolparna en ska uppnå i livet. 

Jag vill inte sitta om femton år och tänka att jag egentligen inte ville det som blivit. Att jag bara flytit med i livet, påverkat genom halvdana beslut tagna av den rationella hjärnan och inte av mitt drömmande hjärta. 

Har folk överlag en plan för livet, vad de bill uppnå och upptäcka under sina levnadsår? Jag tvivlar starkt på det. Ska kanske skaffa mig en sån. Bara för att pränta ner på papper och tänka igenom nu vad jag vill, innan de där femton åren har gått och jag är bitter, grinig och otrevlig för att livet blev någonting annat än vad jag egentligen ville. Jag ska kalla den livsplan, med utrymme för revidering. 

Det där med att arbete och få någonting vettigt gjort, när man vet att det väntar något roligt, spännande och halvt utmanande efter jobbet det är en konst i sig det. Har hittills ägnat 1,5 timme på jobbet med att, ja hur ska jag yttrycka det - fördriva tid? Jag har min "to-do-list" på väggen och jag ska snart plocka ner en av lapparna med en uppgift att ta tag i och färdigställa. Men det tar emoooot.

Det sägs ju man ska leva i nuet, inte skynda på tiden för att det går så väldans fort ändå men just nu idag så skulle jag faktiskt kunna tänka mig att spola fram lite.. 

Funderar på hur jag ska boosta mig själv till att prestera som bäst ikväll. Eller hur jag faktiskt ska försöka fokusera på att bara ha roligt och INTE prestera. För det brukar vara då det går som bäst. Avspänd, fokuserad och på bra humör. Ingen prestationsångest, inga spända armar och ben. Bara glädje, ridkänsla och harmoni. Hur det går sitter bara i mitt huvud, ingen annan kan bestämma vad som är bra nog eller inte. Jag ska ha en trevlig kväll tillsammans med min käraste och några andra prestigelösa personer med samma intresse.

Men det skulle inte skada om poletten kunde trilla ner lite ikväll. Åka hem med känslan av tillfredsställelse och lycka., det vore något det! Jag ska göra mitt bästa, tro på mig själv och njuta av stunden.

Here we go!  

Helgen har varit så superb den bara kunde bli. Sjösatt båten och därmed fått kvalitetstid med far min, hunnit träna och umgåtts med världens finaste man. Hur arg och irriterad jag än kan bli på honom, så finns det liksom ingen som kan få mig så glad heller som han kan. Han spelar på alla mina känslokanaler. Valet mellan att vara arg på honom ibland och inte ha honom alls vill jag inte ens klassificera som ett val. Det finns inget alternativ där, det är så enkelt att det är löjligt. 

Dessutom så hoppas och tror jag att det löst sig med jakten på min nya fyrbenta vän! Om allt går som jag vill så kommer en ny herre göra entré i stallet inom kort. Det finns helt klart saker vi kommer behöva jobba på- förtroende för varandra, känsla och asvpändhet men jag ser framemot det grymt mycket. Äntligen kanske vi kan komma i rullning igen, vad jag saknat hästdoften i min näsa!

Faaan och hans jävla mamma. Kan någonting gå som det ska? Faller en, faller alla..

Jag och R bråkar. Igen. Jag hatar att bråka, ibland tror jag att jag är för känslig för mig själv. Jag mår så oerhört psykiskt illa, och har stora svårigheter att koppla bort det under dagen. Går och analyserar hur det här kommer att sluta. Jag förstår mig inte på honom och det gör mig enormt frustrerad. Jag tänker inte lägga mig, tänker inte ge upp vad jag känner eller tycker. Vart tog hans förståelse vägen? Sen när är det bara jag som ska vara till lags? Känns som att det enda han ser just nu är alla negativa saker. Hans livselixir. Inte så mycket till liv längre tydligen. Kan inte städa, kan inte hålla ordning. Kan inte klara av mer än en sedvanlig femåring. 

Nu kanske jag överdrev men det känns precis som att det är så han ser mig ibland. Totalt oduglig till att ta något som helst ansvar själv. Men jag vet att det inte är så. Vi har bara olika sätt att göra saker på, och ibland är det tydligen olika svårt att låta den andra personen göra på sitt sätt. Jag är trött på att bråka om småsaker.

Lyckades med bedriften att häva ur mig att jag kanske inte vill bo såhär längre. Givetvis tar han allt jag säger ordagrant och var sur imorse när vi vaknade. Ibland säger ma saker i affekt, men tydligen inte i hans värld. Eftersom allt i hans universum alltid är rätt så är det tydligen precis så det alltid är. Jag har fel, och han har rätt. Hoppas och tror att han innerst inne inser att så inte är fallet. Men jag vet inte, vet inte vad han bär på. Varför han reagerar så häftigt ibland. Vad är det som gör så ont? Jag vill tro att han älskar mig så enormt mycket men när han som motagrument till mitt lyckade uttalande säger att jag likaväl då kan shappa så känns det inte precis så. 

Jag är så rädd att vi ska falla isär igen. Om han bara kunde förstå hur mycket jag älskar honom, hur fin han är i mina ögon. Jag är rädd att han ska tycka att allt är för svårt och istället för att kämpa igenom det, ger han upp. Förstår han inte att han är mitt ljus i mörkret? Han är min ledstjärna och jag är hans livselixir. 

Jag fasar lite för ikväll. Jag måste vara hemma när han slutat, för han har ingen nyckel. Men det känns som att jag är hemma hos honom, på nåder. Fastän vi bor här båda två. Kanske är jag lite av en dramaqueen, förstorar upp saker liksom jagt har svårt att släppa saker. Troligen. Men jag vill inte förringa vad jag känner heller, inte trycka undan en känsla och eventuellt behöva påminnas om den vid ett senare tillfälle (tillsammans med en mängd andra undantryckta känslor). Jag har svårt att finna en balans mellan det där. Försöker jobba på det, men just nu känns det lättare sagt än gjort. 

Ska försöka tänka som min vän RB sa till mig för ett tag sen: "Han är en man, och tänker inte alls som du gör."

Helt enkelt inte komplicera till det här mer än vad det redan är. Jag ska styra upp min dag, fixa lite hemma och vill han sura när han kommer hem lämnar jag hemmet så får han vara själv hela kvällen och ha sin "egentid". Det löser sig. Han betyder för mycket. 

Jag känner inte igen honom ibland. Det är som att han är förbytt. Min fina kärleksfulla prins är borta på nåt sätt. Vet inte varför eller hur det kommer sig. Jag når inte fram och jag vet inte hur länge jag orkar försöka. Jag känner mig trött, matt och ledsen. Nedstämd och avslagen. Fylld av tvivel och frågetecken. Tydligen är det bara mig det är fel på. Jag har alltid fel, förvränger saker och överreagerar. Nåde den som ens fnyser något i stil med att han är precis likadan. 

Det händer att jag funderar på om jag vill det här. Just i sådana här stunder känns allt fint så avlägset. Som om jag knappt kunde minnas varför vi är tillsammans. 

Jag behöver kärlek och någon som förstår mig. En person som.. jag vet inte. Är rätt. Framför allt just nu. Det krävs så lite när man balanserar på en skör tråd. Ska jag då orka för två? Kanske att saker och ting just nu väcker upp gamla minnen men jag vet inte om jag både kan hålla fienden på flykt samtidigt som jag ska hjälpa de krigsskadade. 

Allt jag kan tänka på nu är varför jag gör detta. Vart tog den vackra melodin vägen? Lika snabbt som jag ka höra den igen, lika fort försvinner den känns det som. En dag upp, en dag ner. Vad är det egentligen mest av? 

Känner igen känslan för väl. Den får alla mina tentackler att stå rakt ut. Är jag för skadad av det förflutna? 

Är det bara en dal vi måste ta oss igenom? 

Jag pallar inte mer just nu. Har ingenting för att tiga ihjäl saker. Jag skiter snart i det här. Vill bry mig om mig själv, ifall nu ingen annan gör det. För det är precis så det känns just nu. 

Jag är ingen jävla knähund som gör det en blir tillsagd. 

Önskar att jag kunde få krypa upp i den där soffan. Den som inte finns längre. Den som gav så mycket tröst. Den som var min. Min egen. Hemma. 

Jag har en tendens att alltid falla tillbaka hit när livet börjar kännas svårt och jobbigt. Antar att det alltid varit min flyktväg, ett enkelt sätt att få ur mig allt jag funderar på så jag slipper gå runt i ständig analys och bara bli ännu mer konfunderad.

Just nu är det E.

Efter hela resan som varit med alla besök på klinkiker, ET, KS-terapeuter and so on, känns det ändå som att alla bitar inte fallit på plats. Jag har verkligen försökt allt vad jag kan, funderat, analyserat, diskuterat, läst på om diagnoser, läst på olika forum... Men vissa stunder känns det som att jag tar ett kliv fram, för att i nästa stund kliva två bakåt. Jag orkar inte just nu. Faller ihop, bryter ihop. Kastar in handduken och säger hejdå. Om än för en liten stund.

Det tär på krafterna. Det tär på mitt självförtroende. Jag vill så gärna, men just nu känns det som att jag kan försöka hur mycket som helst men att det ändå inte spelar någon roll.

Känner mig helt enkelt uppgiven. Fallen. Och när det blir så här, då ifrågasätter jag allt. Känner igen mönstret. Allt för väl. Tyvärr.

Alla blir en fiende, mat blir om möjligt en ännu större fiende. Den enda jag även kan rå på. Inbillar jag mig.

Jag är trött på mig själv. Att jag ska måla fan på väggen innan det ens är säkert att han är här. Varför gör jag så? Varför blir jag så destruktiv när någonting går emot mig?

Jag ifrågasätter mitt jobb, vad jag gör om dagarna. Jag funderar över om jag lever det liv jag vill. Skulle jag vilja ha det annorlunda? Konspirerar kring R och inbillar mig saker. Spinner igång på alla kanaler och kan inte stoppa det. Jag ska stoppa det. Jag vet om det här. Har varit med förut.

Det är en sådan dragkamp. Ett mentalt slagsmål, och det gör mig rastlös. Vill inte sitta stilla. Orkar inte ta mig ut och springa. Blir låst i mig själv och kommer ingenstans.

Hjälp.

Jag vill bara vara lycklig.

Ibland är det svårt att hålla reda på vad som hände ett specifikt år. Framför allt när man börjar gå tillbaka i tiden och tänka på viktiga saker som hänt i ens liv. Så därav kommer nu en resumé av 2012, toppar och dalar. 

Januari
En jobbig månad, bodde fortfarande inneboende hos B och hans flickvän. 

Bröt upp med R för säkert andra eller tredje gången.

Spenderade födelsedagen med en sista fest med N och resterande del av den vanliga flocken. Blev lite av en flopp. 

Började rida igen. Kände att saker föll på plats mer och mer.. 

Februari

Hade en mindre flört med A. Igen.
Ägnade alla hjärtans dag med att.. ehm. Inget minne?

Ägnade mycket tid åt att komma över R genom att umgås med vänner och hänga i stallet. 

Mars
Började fundera på att köpa häst. 
Hade oändliga samtal med mor och far kring eventuellt inköp av fyrbent vän. 
Vägde för- och nackdelar mot varandra i alla avseenden. 
Krånglade med R. Hot N Cold. 

Kände att en häst kunde vara lösningen på många av mitt livs problem. 

Började nätdejta.

Träffade M. 
Ägnade en hel natt åt att prata strunt med M. 

April
Kuskade land och rike runt för att köpa häst. 

Köpte E. Lycka! 

Maj
Stallade upp i nytt stall. Njöt av livet och lyckan med E. 

Började umgås med M. 

Blev tillsvidareanställd.

Juni
Juni, vad hände egentligen i juni? 

E flyttade till annat stall. 

Jobbade stall. 

M kom hem. Spenderade mycket tid i en hage, på en bänk, i ett gammalt hus.

Åt kladdkaka, ostkaka och drack saft.

Deltog i min första tävlingen med E. Storartat. Ren och skär glädje.

Tränade för M på hemmaplan. Gav resulat utav dess like. 

Firade midsommar till sjöss, med två personer. Mysigt.

Juli
Hade min första semester på riktigt. 
Fick panik över att sommaren skulle ta slut, att alla skulle lämna mig och ingenting skulle finnas kvar förutom jag. 

Åkte en hel del båt. 

Misstänkte hälta på E. 

Åkte till Ultuna. 

Vilade E tre veckor. 

Av och på med R. 

Presenterade R för M. Fail?

Augusti
Behandlade E. Ännu mer vila.

Åkte på festival i en skog som ingen minns och som ingen hittar tillbaka till.
Blev bedragen. 

Förlät. Blev förlåten. 

Började om med R. 

Tvivlade. 

R tvivlade. 

Tillbaka på ruta ett.

September

Jobbade på. 

Återbesök på Ultuna. 

Red en dressyrtävling med S.

Ultuna igen. 

Började sätta igång E. 

Flyttade E till nytt stall.

Gjorde mitt livs första prognos.

Oktober

Blev avbockad. 

Red in min häst på nytt. 

Grät över E. 

Grät över R.

Engagerade mig i U-sek. 

Kollade på rugby. 

Gjorde R svartsjuk.

Började träffa R igen. 

November
Dejtade som en galning. 

Skaffade en HP. 

Var svartsjuk. 

Skapade svartsjuka.

E friskförklarad. 

December

Träffade R på konstigt sätt. "BBF"?!

Bröt ihop totalt.

Gick till läkaren. 

Fick antidepressivt utskrivet. Ångestdämpande. 

Planade ut. 

R och A blev gravida. 

Träffade T. 

Dödade alla eventuella framtidsplaner med R helt.

Återupptog framtidsplander med R. 

Blev tillsammans med R. 

Insåg hur mycket fint folk det finns i min omgivning. 

Fick världens bästa julklapp, familjemiddag med alla närvarande. 

Det kommer inte vara lätt men det kommer vara värt det.

-------------------------------

Jag vet inte vad jag ska tänka om T. " Jag ville träffa dig"

Men sen då? 

Vill ha R:s stora trygga famn här, kunna krypa upp i hans famn och känna mig trygg. 

Sometimes good bye is a second chance.