Jag har en tendens att alltid falla tillbaka hit när livet börjar kännas svårt och jobbigt. Antar att det alltid varit min flyktväg, ett enkelt sätt att få ur mig allt jag funderar på så jag slipper gå runt i ständig analys och bara bli ännu mer konfunderad.

Just nu är det E.

Efter hela resan som varit med alla besök på klinkiker, ET, KS-terapeuter and so on, känns det ändå som att alla bitar inte fallit på plats. Jag har verkligen försökt allt vad jag kan, funderat, analyserat, diskuterat, läst på om diagnoser, läst på olika forum... Men vissa stunder känns det som att jag tar ett kliv fram, för att i nästa stund kliva två bakåt. Jag orkar inte just nu. Faller ihop, bryter ihop. Kastar in handduken och säger hejdå. Om än för en liten stund.

Det tär på krafterna. Det tär på mitt självförtroende. Jag vill så gärna, men just nu känns det som att jag kan försöka hur mycket som helst men att det ändå inte spelar någon roll.

Känner mig helt enkelt uppgiven. Fallen. Och när det blir så här, då ifrågasätter jag allt. Känner igen mönstret. Allt för väl. Tyvärr.

Alla blir en fiende, mat blir om möjligt en ännu större fiende. Den enda jag även kan rå på. Inbillar jag mig.

Jag är trött på mig själv. Att jag ska måla fan på väggen innan det ens är säkert att han är här. Varför gör jag så? Varför blir jag så destruktiv när någonting går emot mig?

Jag ifrågasätter mitt jobb, vad jag gör om dagarna. Jag funderar över om jag lever det liv jag vill. Skulle jag vilja ha det annorlunda? Konspirerar kring R och inbillar mig saker. Spinner igång på alla kanaler och kan inte stoppa det. Jag ska stoppa det. Jag vet om det här. Har varit med förut.

Det är en sådan dragkamp. Ett mentalt slagsmål, och det gör mig rastlös. Vill inte sitta stilla. Orkar inte ta mig ut och springa. Blir låst i mig själv och kommer ingenstans.

Hjälp.

Jag vill bara vara lycklig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...