Jag har en tendens att alltid falla tillbaka hit när livet börjar kännas svårt och jobbigt. Antar att det alltid varit min flyktväg, ett enkelt sätt att få ur mig allt jag funderar på så jag slipper gå runt i ständig analys och bara bli ännu mer konfunderad.

Just nu är det E.

Efter hela resan som varit med alla besök på klinkiker, ET, KS-terapeuter and so on, känns det ändå som att alla bitar inte fallit på plats. Jag har verkligen försökt allt vad jag kan, funderat, analyserat, diskuterat, läst på om diagnoser, läst på olika forum... Men vissa stunder känns det som att jag tar ett kliv fram, för att i nästa stund kliva två bakåt. Jag orkar inte just nu. Faller ihop, bryter ihop. Kastar in handduken och säger hejdå. Om än för en liten stund.

Det tär på krafterna. Det tär på mitt självförtroende. Jag vill så gärna, men just nu känns det som att jag kan försöka hur mycket som helst men att det ändå inte spelar någon roll.

Känner mig helt enkelt uppgiven. Fallen. Och när det blir så här, då ifrågasätter jag allt. Känner igen mönstret. Allt för väl. Tyvärr.

Alla blir en fiende, mat blir om möjligt en ännu större fiende. Den enda jag även kan rå på. Inbillar jag mig.

Jag är trött på mig själv. Att jag ska måla fan på väggen innan det ens är säkert att han är här. Varför gör jag så? Varför blir jag så destruktiv när någonting går emot mig?

Jag ifrågasätter mitt jobb, vad jag gör om dagarna. Jag funderar över om jag lever det liv jag vill. Skulle jag vilja ha det annorlunda? Konspirerar kring R och inbillar mig saker. Spinner igång på alla kanaler och kan inte stoppa det. Jag ska stoppa det. Jag vet om det här. Har varit med förut.

Det är en sådan dragkamp. Ett mentalt slagsmål, och det gör mig rastlös. Vill inte sitta stilla. Orkar inte ta mig ut och springa. Blir låst i mig själv och kommer ingenstans.

Hjälp.

Jag vill bara vara lycklig.