Så mycket tankar, så få svar. De härjar runt i min kropp, fräter min själ bit för bit. Den där rädslan gör sig påmind. Kommer det komma en dag då jag tar ditt hjärta i min hand och kramar sönder det? Vill inte vara orsaken, anledningen till att bägaren rinner över. Vill hoppas och tro att det snarare är tvärtom, men jag är tveksam. Du säger du är förstörd, skadad av det som var. En liten människa. Du kan inte annat än ha så fel. Vem har tutat i dig det? Jag kan verkligen inte se hur du kunde gå på något sådant. En ful lögn som etsat sig fast i dig. Varför tror du på den? Vem talade om den så många gånger att du till slut trodde att det var sant? Fan, kan jag inte bara få ta tag i dina anklar, vända dig upp och ned och ruska allt till rätta? Åt helvete med allt som varit, du förtjänar så sjukt mycket bättre. Om jag ändå kunde ge dig min hand, och genom den överföra mina tankar och känslor på ett sätt du förstod. Vad skulle jag inte gör för att lyckas med det. ..

Världen är inte en rättvis plats, så vi måste ge oss själva rättvisa.

Du säger jag är närmare än någon annan någonsin varit förut, och jag känner att det kan vara så. JHoppas att jag gett och fortfarande ger dig ett litet ljus i mörkret. Jag hoppas det är tillräckligt för att få ditt svarta hål att tyna iväg helt, tillslut. Jag ger inte upp, och jag hoppas att du inte heller gör det. Men jag kan inte undgå känslan av att jag kanske inte kan ge dig det du behöver. Otillräckligheten tär mig, men det kan jag inte tala om för dig. Det skulle troligen få dig att må sämre, vilket jag absolut inte vill. Du skulle säga att jag inte alls är otillräcklig, att det är dig det är fel på och har så varit i flera år. Lasta dig själv igen för något du inte gjort. Återigen, varför tar du på dig allt? Varför gör du så? Varför är du så? Om jag bara kunde förstå! Du säger jag kommer att förstå när du berättar, men jag vet inte om den dagen kommer komma.

Kanske har det gått så långt att du känner en förtröstan i att må dåligt? Att känslan av svaghet och svart mörker ger näring till ditt leverne? Samma näring som tillslut kommer bli din död.

Det kan komma över mig ibland, minnena av att tycka det var skönt att vara i depp. Att må skit. Att det fanns någon form av njutning i det. En trygghet jag blev lugn i. Där ingen kunde skada mig mer än jag gjorde eller valde själv. När man kravlat sig upp ur gropen igen, det är då man ser på allt med andra ögon. När man inte förstår helt hur man kunde tänka så. Men väl i gropen är det långt till toppen, tro mig. Jag förstår mer än du anar.

Jag tror människor kommer och går i ens liv av ett större syfte än vi förstår. Det kan inte vara en slump att man stöter ihop med vissa personer, framför allt inte under vissa perioder i sitt liv. Du kom till mig precis när jag behövde det. Skulle världen ha så pass bra timing och det bara är en ren slump? Knappast.

Jag behöver dig. Du behöver mig. Jag kan inte ge mer än vad jag gör, jag hoppas det är tillräckligt. Stanna hos mig, snälla? Jag behöver dig, och jag tror du behöver mig också.

Varför har han tagit tag i sina problem nu?

Varför har han inte visat de här sidorna tidigare?

Varför tvivlar jag?

Varför tänker jag ens tanken att det skulle vara mitt fel?

Varför tänker jag bakåt?

Varför funderar jag på om det är rätt när jag vet att det är fel?

Varför kan jag inte sluta tänka på det?

Varför har jag ångest?

Varför har jag dåligt samvete för allt jag inte bör ha just dåligt samvete för?

VARFÖR HAR HAN SKAFFAT FACEBOOK?!

Tänker ut möjliga senarion och lösningar på boende. Slutkommentarer och argument. Försöker övertala mig själv att "nej, det är INTE mitt fel". 

Förstår verkligen inte hur man orkar vara så grinig. Och hur man orkar vara det så länge dessutom?

Obehagskänslan finns där. Gömmer sig, kommer fram, går undan, kommer tillbaka. Har intresset svalnat? Kanske är det så att han inte älskar mig längre.

Skulle både vara skönt och ledsamt. Jag är kär i en person som jag ser mer sällan. Och ska det fortsätta så här, ja då kanske det är lika bra att jag är med mig själv. Måste ta över ledarrollen i mitt eget liv. Det är inte okej att bli trampad på. Ta på mig skulden för nåt som INTE är mitt fel. Det händer mer ofta att jag önskar att jag inte var så känslig. Skulle hellre vilja vara en sten. 

Jag funderar på om jag tar mig framåt. Nu har jag svaret. Jag har tagit mig framåt. Paniken, visst den finns där, men jag försöker kontrollera den. Framsteg. Känns dock som om jag vill mer fram än han. Tänker framåt, förlovning, hus, barn.. Har vi vuxit isär eller bara inte vuxit tillsammans?

Blir less på mig själv att jag alltid försöker bli sams, tycker inte om att bråka. Vore ju kul om han NÅGON GÅNG kunde göra detsamma. Inte bara grina och sedan typ dagen efter säga att vi ska dra ett streck över allt. 

Han har verkligen problem. Problem han borde ta tag i. Orkar inte länge till. Tror dock inte han ser det. Eller om han ser mig för den delen. 

Jag kommer på mig själv med att tro att jag måste hinna med allt innan jag fyller 30. Ungeför som att tiden för att göra saker efter det inte finns. Att möjligheten försvinner och att man är försent ute. Är inte det väldigt galet? 

Jag skulle och ska hinna med så mycket innan den där 30 års dagen. Rida Falsterbo 2015, köpa hus, (skaffa barn!?) ja ni vet. Erfarenheten säger dock att det inte alltid blir som man tänkt sig, och precis där är jag nu. Risken finns att det inte blir något Falsterbo, i alla fall inte 2015. 

Nu är jag snart där, nästan framme där jag ibland tror att alla livsförändringar dör och försvinner ifrån mig. Det lite roliga med det är att när jag ser tillbaka på de senaste fem åren så vet jag faktiskt inte riktigt hur jag skulle använt tiden på ett mer effektivt sätt..

Min utbildning såg jag till att få till på en gång efter att jag gått ut gymnasiet; 3 år på universitetet för att ta ut en kandidatexamen i företagsekonomi. Styrde därefter kosan till Tyskland för att jobba med hästar där i 5månader. Hem till Sverige och satsa på en karriär. Hamnade i byggsvängen och har nu arbetar där i 2,5år. Har under tiden haft tre hästar, två som lämnade mig alldeles för tidigt och nu en ny stjärna som i dagarna gått och blivit halt.

Har hunnit med att både utbilda mig till ridledare, märkesdomare, gått diverse kurser inom jobbet, förkovrat mig i ridkonsten överlag och försökt träna och tävla så gott utrymme funnits. 

VARFÖR ÄR JAG STRESSAD?! Det finns väl ingen tävling som heter "först och bäst till 30 vinner?" Förhoppningsvis är de 30 första åren bara en tredjedel av mitt liv. 

Hur som helst. Jag har idag (och många andra dagar innan dess) funderat, analyserat, tänkt och spekulerat i hur jag vill leva livet. Ibland har jag satt upp senariot "om jag vann 100miljoner.." Vad skulle jag göra då?

Kommer fram till att jag gärna skulle gå ner i tid på mitt nuvarande jobb, och fylla resterande del av min tid med hästar. Nu har jag inga 100miljoner, och fastän det är så självklart egentligen så har jag IDAG beslutat mig för att jobba lite mer som om jag faktiskt hade det. Givetvis kan det vara en kostnadsfråga att bege sig ut på okänd mark, ta risker och göra förändringar i sitt liv. Men jag ska inte låta min avsaknad av 100 miljoner få stoppa mig.

Därför har jag bestämt mig för att jag ska utbilda mig till Hästmassör!

Skickade alldeles nyss in anmälan, och första introduktionskursen är 19-21 maj. 

Jag är trött på att du aldrig kan ha fel. Att det alltid är mitt fel, att jag hela tiden är boven i dramat. Visst, jag gör fel, jag beter mig dåligt ibland.  Men det gör även du. Kanske att du inser det, men vägrar erkänna det för dig själv. Det kan ju vara jobbigt och risken för att faktiskt KÄNNA någonting blir väldigt stor.  

Det går inte att bråka med en sådan som du. Jag gråter och vill bli sams. Du är kall och stänger in dig. Vill inte prata och det känns rent ut sagt som att du struntar helt i hur jag känner. En gitarr är viktigare än en glad flickvän. Tack för den. Kände hur hela mitt hjärta blev alldeles varmt...

Jag når inte fram och jag känner paniken ta över. Funderar på hur framtiden ska bli. Det blir inte bättre av att din telefon ringer sent på kvällen och du inte "vet vem det är". Ska vi leva så här?

Känslan av att en stock gått rakt igenom min mage och lämnat ett stort hål försvinner inte. Det gör sig ständigt påmind. En molande, grym känsla. Jag dras 2 år tillbaka i tiden, och min mentala status blir lika med minus två. Jag spyr mentalt och önskar, önskar, önskar att jag kunde få förmågan att knäppa med fingrarna och göra allting bra igen. 

Men egenltigen vill jag bara skrika rakt ut: MEN SÄG VAD FAN DU VILL! KLÄM FRAM VAD FAN DU KÄNNER OCH MÖT MIG HALVVÄGS HÄR! 

Tycker inte det är min uppgift att ställa saker till rätta nu. Jag försökte, tre gånger igår. Och du sket i det. Tack. 

Du vill inte prata med mig, du skiter totalt i hur jag känner så länge du kan tycka synd om dig själv och sitta med din egen sjävömkan. Det är ju också ett förhållningssätt, om än inte speciellt vinnande koncept i långa loppet. Kanske att din gitarr inte kallar dig för dum i huvudet, men den är inget annat än ett spel heller. 

Lyckades, eller åstadkom någonting imorse som inte var så vidare värst bra. 

Och nu vet jag inte hur jag ska berätta det. Vill inte erkänna det, framstå som att jag är totalt inkompetent. Men det är så typiskt mig. Kan aldrig vara rädd om saker? Lever över gränsen, tror att det går men så gör det inte det. 

Kommer nog dra en vit lögn, vill att han ska tycka att jag är duktig och att jag inte alls är värdelös. Helst av allt skulle jag vilja erkänna, men då är det bara ytterligare ett tecken på min totala inkompetens. Det vill jag inte. 

Lider i vilket fall av min dåliga självkänsla. Behöver inte spä på den mer. Kommer inte få låna själv något mer, kommer få höra hur slarvig jag är.. Nej tack på den. 

Nu ska jag inte ge mig själv dåligt samvete. Ska ringa bilfirmor och höra mig för hur mycket det skulle kosta, så kan jag stå för det. Dämpar förhoppningsvis lite av min äckliga krypande känsla i kroppen. 

Skulle helst vilja lägga mig ner och grina, krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Eller spola tillbaka bandet och göra om. Men det funkar inte så, inte i den fula verkligheten. 

Jag har inte mått bra, smärta och febertoppar har gjort mig låg och ibland även sur. Antagligen har jag det för bra i vanliga fall, för vid de sällsynta tillfällen jag inte mår hundra så känns det som att världen rasar lite. 

Men det är någonting mer än det. I alla fall vad det känns som. Jag misstänker att R kurar igen. Hög puls, dåligt humör, blir irriterad för småsaker, tycker att jag aldrig är nöjd med någonting. Egentligen bör jag kanske fråga rätt ut, men utifrån hur den här kvällen har tett sig så är det nog en dum idé. 

Jag vill inte bli lurad igen. Vill inte bli förd bakom ljuset. Klarar inte av att leva utan honom. Det gör ont i mig bara jag tänker tanken att det inte skulle vara vi. Precis som att jag skulle börja må illa, samtidigt som någon gör en stor påle rätt genom magen på mig. 

Jag har försökt idag, trots att jag känt mig helt överkörd och studtals utmattad. Lagat mat, diskat, dammsugit, tvättat... Men tydligen bara pustar och stönar jag, kräver för mycket. Kväver. 

Saknar oss. Jag är rädd. 

Jag minns hur sådana här genomgångar brukade ge mig motivation, hur jag kände att jag blev ännu mer sugen på att jobba hårt och prestera bra. Nu känner jag mig bara avtrubbad. Det stör mig att han säger att han inte tror att jag har koll, nä men tro på fan det när jag knappt blir upplärd innan jag ska dra stora poster själv. Inte så himla lätt alla gånger då att prestera prickfritt. Jag försöker och gör så gott jag kan, ibland känns det som att det inte räcker till. Min intellegens är det inget fel på, men man verkar behöva vara något av ett geni för att få en stjärna i protokollet. 

Det som stör mig nästan ännu mer är att jag har bättre koll än vad jag tror, men vågar inte alltid stå på mig - får bakläxa och kommer tillbaka med det svar jag tänkte på från början. Även det faktum att jag talar ett språk och han verkar leva i en annan världsdel hjälper inte precis till. När han inte förstår så funkar ingenting, och jag framstår som hyfsat korkad de få gågner jag inte råkar förstå. Men saken är den, att just nu tror jag att det är han som inte förstår. Att jag har rätt men hur jag än försöker förklara så når det inte fram. Sjukt frustrerande. 

När jag inte är helt logiskt överrens med mig själv, utan mer fattar via en känsla (vet inte hur jag ska förklara) så funkar inte kommunikationen alls. Jag blir bara frustrerad, ledsen och vill åka hem och dra täcket över huvudet. Alternativt åka till F och tillsammans bege oss ut över ängarna och förtränga det som varit. Jag är less. Vill inte. Har ingen som helst lust att prestera just nu. Jag vet att jag kan, men det finns ingen glöd. 

Vet inte om jag kan skylla på att jag är relativt ny, men det känns som att folk förväntar sig att jag kan allting som ett flytande vatten, är en erfaren kalkylator och har svaren på allt. Jämt. Kanske är det jag själv som sätter upp dessa höga krav, men känslan säger mig att folk förväntar sig mycket av mig. Är det för att jag ger sken av att vara kunnig, kompetent och kvick i allmänhet? Jag behöver också få tid att lära mig, göra fel och sen göra om och rätt. Är jag för hård mot mig själv? Eller lever jag inte upp till kraven?