Jag vet att han har läst det, och att han väljer att bortse från det. Den mesen. Jag var så nära att släppa på min guard, men tror jag håller den uppe.

Usch nu, slits jag i bitat.. För jag känner att jag dras åt två håll här. I samma stund som jag skrev att jag inte ska släppa in någon kände jag samtidigt att det var en halvsanning. Jag har hävdat att jag i alla fall ger saker och ting en chans, att jag vågar. Det är min styrka på något vis, kanske att jag kastar mig själv till lejonen ibland, men jag är i alla fall inte feg.

Problemet nu är att jag är livrädd. Jag har ingen som helst lust att få mer ont än vad det redan gör. Trodde eller tror till viss del fortfarande, att det kan finnas en chans. Och att lite av problemet ligger i mitt eget grubblande. Ungefär som att jag förstör för mig själv. Undermedvetet. För om man inte gör ett helhjärtat försök, kan någon heller inte ta hela hjärtat ifrån dig. Kanske att de kommer över en del som kan komma att saboteras, men totalt krossat och styckat kan det inte bli.

Hur tänker han, var ligger problemet? Finnes det något problem? Och kan han vara sur och så sjukt långsint för att jag var klumpig nog att använda mig av fel ord?

När han är bra, då är han väldigt fin. Men när han är såhär, ja då han kan gå och slänga sig i en vägg, dunsta och helst radera sig ur mitt minne.

Imorgon är det nyårsafton, och han verkade inte ens ha planerat in en minsta stund för mig. När jag tänker efter och adderar allting som han gör som får mig att bli galen (på det negativa sättet), inser jag ett och annat. Lika bra att ställa mig frågan rakt ut så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv vid svagare tillfällen:

Är jag verkligen värd det här?

Vill jag ha någon som är supergullig ena dagen, saknar mig och mer än gärna vill kramas, för att den andra vara helt upp och ner? [isitallinmyhead?]

Känns det bra mestadels eller tar alla bekymmer överhand?

Känner jag mig uppskattad i hans sällskap?

Står han för det jag vill att vi ska stå för, ett VI?

Vill jag överhuvud taget ha just honom, eller har jag fastnat i ett dåligt mönster där de små tillfällena av ljus på någotvis lyckas ge sken av att det är värt det?

Skulle han komma upp till mig om jag bad honom?

Funderar starkt på att lista upp allt, och se vad som tar överhand. Alla de gånger jag minns honom som bra, eller alla de gånger jag gråtit över situationen.

Undrar om han i dagsläget funderar över hur han verkligen vill ha det, om han är redo att ge sig in i något nytt. Tror att det står och faller på det just nu. Antingen så står vi. Eller så faller vi. Hårt.

Den som lever får se.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...