Livet var roligt med dig. Jag kan sakna den roligheten, ty ibland känns saker rätt ihåligt utan dig. Men det är inte värre än att jag kan försöka fylla det med någon annan. D till exempel. Han fyllde tydligen år igår också. Kompiskt sammanträffande. Eller kanske J. Mår bra när jag pratar med honom. Han kan få mig att känna att livet är fint. Men frågan är om det räcker. Det får kanske göra det för stunden om inte annat. 

Kan inte hjälpa mig själv, att jag tittar efter dig på stan, i matbutiken, på tåget, i bilen... Ja typ överallt så fort jag inte är hemma, då åker radarna på för att försöka hitta en signal till dig. Eller jo, till och med när jag är hemma kan jag spana genom fönstret och tänka att kanske, kanske går du förbi precis just nu. Inte för att sannolikheten är så stor men den finns i alla fall. Lever lite på hoppet, kanske springer vi in i varandra en tisdag eftermiddag på konsum. 

Om det är meningen kommer det att ske. Jag hoppas jag finner den meningen, eller att jag lär mig stava till den.