Just nu känns de som om jag själv är bärare av problemskapandet. Jag förstår inte varför jag ska skapa en situation som denna där jag sätter mig själv ute på fisens mosse.

Jag är inte fulare, sämre eller mindre attraktiv än min kära vän. Trots de känns det som om jag förminskar mig själv när jag ska tala om eller överhuvudtaget nämna någonting rörande gårdagen och incidenterna men TO. Ungefär som om det vore konstigt att han skulle ha ett litet öga för mig. 

Dock måste jag erkänna att jag känner mig lätt förvirrad.

Magkänslan säger att TO vill ha någonting med vänninan samtidigt som jag tyckte att han vid vissa tillfällen igår stod och iaktog mig, vi kollade varandra i ögonen och det kändes som om det finns någonting mellan oss. Som om vi rör oss lite i symbios..

Hans beteende vid bankomaten var också lite.. konstigt. Samtidigt som det var underbart. Haha. Att en sån liten grej kan få en sån stor effekt på mig. Knäppt!?

JAG BLIR GALEN.

Jag vill inte riktigt erkänna det men jag tror att jag faktiskt kan ha en mindre crash på TO. Och då känns det jobbigt att ens nämna ämnet för vännina, ungefär som om jag skäms för att erkänna att jag kanske är lite intresserad. Som om det vore ett nederlag att erkänna att man får känslor för någon.

Jag kan däremot lätt erkänna att jag känner en stark attraktion till killen, det går så bra så. De är på någotvis simplare. Inga känslor inblandade, inget jobbigt huvudbry. Bara rent sex. Så.

Jag kan även tro att TO har någonting som jag har saknat. Spänning. Manlighet. Vältränad kropp. Är allt detta bara ett sätt för på något vis få lite berkäftelse? Och i så fall, är inte det då ett jävligt korkat sätt ?

Tror att detta kan ha att göra med den förra minan jag klev på. Nu är jag rädd för att bli sprängd igen. Med risk för att inte lyckas läka igen. Eller sprätta upp gamla sår som ännu inte är helt läkta.

På sätt och vis vill jag inte ha ett förhållande nu. Jag vill vara med mig själv, testa på massa saker och inte behöva tänka på en annan part. Partaja och leva livet. Komma hem sent, hångla runt om jag vill, köra en bortamatch om det skulle vara så..

Samtidigt vill jag ingenting hellre än att träffa någon, känna samhörighet. Veta att det finns någon där ute som bryr sig. Kravlöst och fulländat.

Ha någon som bekräftar en och som håller ens hjärta i sina händer, omsorgsfullt och underbart.

Mitt i allting så vet jag att de egentligen inte är någon idé att jag bryr min hjärna med detta. De har en tendens att lösa sig ändå, på ett eller annat sätt. Men jag känner mig så otålig. Rastlös. Som om jag är stressad. Om jag skyndar mig tillräckligt mycket så kommer det. Det? Vad det nu är. Det vet jag inte. Men om jag bara lägger upp tempot lite till kommer jag få veta.

Eller det kommer jag ju inte. Men det känns så och otåligheten stressar mig. Enormt. Måste koppla av. Försöka vara lugn mitt i rusningen. Men det är svårt, och för tillfället behöver jag den där berkäftelsen. 

Fuck.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...