Det är mycket nu. Samtidigt som det inte är någonting.

Hästen ska säljas, så ridningen känns som om den går på ren rutin.

Det är såklart kul att träffa tjejen, men att ta sig dit är desto svårare. På sätt och vis finns det ingen motivation kvar. Skulle kunna lägga ner nu och inte rida någonting förutom på visningarna. Men det går ju inte. Och de vill jag inte egentligen heller.

Det är bara det att det är så svårt, så jobbigt att behöva stänga av sig själv varje dag när stallbesöket närmar sig. Som en mur som varje dag måste muras upp för att stänga in de eventuella känslor som kan tänkas tränga sig på.

För jag vill inte, vill inte minnas den sista tiden såhär. Som meningslös och ingenting. Men risken finns om jag släpper taget. Därför måste jag fortsätta hålla i, hålla igen. 

Dock är det lätt för mig att ställa in känslovågen på noll. Glömma bort att känna och sen i efterhand få trycka i mig hela den beska känslokakan. Trots att jag har gjort framsteg finns det fortfarande delar i mig som håller fast vid gamla mönster. Det är lättare sagt än gjort att förändra sig själv och nog för att jag inte hade så mycket val än att ändra på mig eller aldrig mer resa mig... Men att försvinna helt från sitt gamla jag är näst intill omöjligt. Man kan läka såren men ärren finns kvar.

Men bara för att det är lätt betyder det inte att det inte är svårt.

Som en cirkel där de är så nära varandra men ändå så långt ifrån de bara går.

Nu känner jag mig nollställd. Massvis och ingenting på samma gång. Vill skriva någonting, vill inte skriva ett endast ord.

Tror de är dags att låta det vara nu. Försöka få lite sömn och hitta motivationen. Jag har hört att drömmar är svaren på de frågor man ännu inte vågat ställa. Kanske att jag ska fråga mig nu vad jag vill veta imorgon..