Okej, nu är läget som följer. Klockan är snart tre, och jag har ett enormt behov av fått ur mig alla känslor, intryck och tankar som flödat under kvällens gång. Dock är det ingen som är vaken mer än jag, så det får helt enkelt bli till att tömma ur allt här. Skriva ut istället för att prata ut. Kanske lika bra det.

För det första, jag måste börja med att försätta tro på mig själv. Jag behöver ingen fast punkt i den bemärkelsen att någon fysiska sak, ett boläge eller en person kommer påverka hur jag väljer att känna inför livet. Jag ska hädanefter vara min egna fasta punkt, en mobil fast punkt helk enkelt. Jag ska inte låta världen knäcka mig, jag ska alltid gå med huvudet högt och känna att alla mina val jag gör är baserade på min egen tro och vad jag själv känner att jag vill göra och få ut av livet. Aldrig någonsin ska jag sätta mig själv i andra hand, aldrig spela mina kort utefter hur någon annan väljer att lägga sin hand. Jag är alldeles för bra för att sitta i ett hörn och vara ett "kanske". Inte fan ska jag nöja mig med något halvdant erbjudande. Det må hända att andra gör det, och att jag har gjort det. Men inte längre. Livet sägs vara kallt, ensamt och hårt, jag ska med alla mina medel jobba för att göra det varmt, kärleksfullt och lagom kämpigt. För problem kommer alltid finnas, det är bara en fråga om hur man väljer att handskas med dem. 

Så, där kom den rationella spyan. Mitt förnuft placerat på höger sida. Nu över till den vänstra emitionella.

Jag tror mig vilja vara en del av denna historia. I alla fall tills för en och en halv timme sen var jag rätt säker. Nu har det börjat krypa fram bristningar, små små sprickor kan skådas i fasaden om man ser efter noggrannt. Och jag är inte helt hundra längre. Ska jag återigen kasta mig med huvudet före och riskera att stupa och slå upp ett redan infekterat sår? Eller ska jag köra safe, och sätta på järnmasken och gå vidare, hoppas på att det löser sig med tankar som "är det meningen att det ska bli av så kommer det att ske"?

Just nu, vet jag inte. Det enda jag hoppas på är att få slippa leva i landet-mitt-emellan så länge till.

TODAY!/TOMORROW?:

* Jobbet har äntligen löst sig, där har vi en magkänsla som var rätt från början till slut.

* Jag jobbar på att se mitt lilla kryp-in som ett faktiskt boende. Det är trots allt tak över huvudet, trevligt sällskap och vetskap om att riktig kärlek kan existera bara man vågar tro på den och vårdar den väl.

* Om R nu vill leva i landet-mitt-emellan, ja då kan han ju få göra det, och då kanske M kommer väl till pass. De hjälper varandra ner i skiten. Grattis! Jag känner att jag avstår det kalaset och fixar mig ett eget jädrans party.

* F är lika rastlös som jag tydligen. Stackarn går tydligen runt med stödkrage, borde kanske lägga mitt krut där istället? Det sägs ju att man ska vattna där det växer...

* Jag ska göra ett avancerat och djupt försök till att inte, inte, inte överanalysera saker. 

* Jag ska njuta av mina sista två veckor av ledighet, och försöka komma på vart jag kan åka för att komma bort från allt ett tag. 

Over and out.