Snart har ännu ett år passerat, och det är med långsamma steg det har skyndat sig framåt. För i ärlighetens namn har det varit ett händelserikt år, de trehundrasextiofem dagarna som har passerat har fyllts med mycket. Både gott och ont.

2010 var året jag separerade med D, året N:s pappa flög till de högre makterna. Min P ramlade även dit igen. och igen.. och igen..

Men 2010 var även året då jag klarade av uppsatta mål, ägnade hästarna tre hela veckor i total svettning, tog Gotland med storm, drack för mycket alkohol, påbörjade en ny tradition i form av gille- frivilliga övernattningar för diverse med oseriös slappdag och livsbejakande. Det var även året som jag fick tillbringa med min bästa roomie, sitta uppe sena kvällar, prata om livet, disskutera män och deras mer eller mindre intressanta egenskaper.

Jag vet att jag är dålig på det emellanåt. Att jag tar saker lite väl mycket för givet. Men jag är tacksam. Glad för att jag får leva det liv jag gör. För trots de dalar jag stundstals bryter igenom, är det de som gör att jag verkligen kan uppskatta utsikten när jag tagit mig till toppen. För säg någon som klättrat och aldrig tappat greppet..

Det är märkligt ändå, hur man kan tycka att man inte har tid, att saker inte kommer att hinnas med. När man tänker efter har man alltid tid, det gäller bara att ta sig den.

Alla uppgifter, alla måsten, alla inlämningar i skolan som jag inte trodde att jag skulle kunna uträtta. Att jag vara tvungen att kappitulera, kasta in handduken halvvägs. Det var en mörkade period där ett tag, betyngande på flera vis. Har ännu inte förstått vem det är jag försöker vara så bra inför. Så rätt på någotvis.

Kanske är allt i min hjärna. Mina egna barriärer jag måste över för att känna tillfredställelse. 

Kanske är det en löjlig inbillelse att någon någon gång kommer att stå där i slutet, ge mig något i bevis på min flitighet, min uthållighet.

Frågan är bara, hur mycket måste man prestera för det priset? Och när tar jakten på priset över den positiva känslan, glädjen man bör finna på vägen? 

För när allt kommer omkring så lär det inte vara det slutgiltiga målet som är huvudsaken utan erfarenheterna och upptäckterna på resan dit.

Jag hoppas att livet kommer att fortsätta som det gör. Med utmaningar, men även med belöningar och glädje. Och såhär i juletider får man önska sig saker, vilket jag tänker passa på att göra. Inga fysiska ting, ingen ny modern teknisk sak eller pengar. Jag vill ha en fridfull jul, med de jag älskar nära till hands, friska och krya. En jul utan skuld och dåligt samvete. Utan spel och instängda förskjutna känslor.

Tack.