Jag är ingen struts. Jag må vara mer eller mindre i konflikt med mig själv just nu men jag tänker inte låta mig fega ur och inte göra ett aktivt val. Att bara hoppa av tåget och aldrig få veta hur det kommer bli- det är ingenting som är relevant just nu.

Att R är hos A.. Det river och sliter i mig. Nästan så att jag mår psykiskt illa när jag tänker på R med någon annan. Sittandes i en ful IKEAsoffa, närmare och närmare (vis av erfarenhet från förr). Jag önskar honom verkligen all lycka. Vill se han med barn. Mängder med barn. Jag som inte ens är så speciellet förtjust i dem. Får jag barn innan honom är han mitt självklara val vad gäller gudförälder. Finns ingen annan. Inget snack om den saken. Så viktig är han för mig att jag skulle överlåta honom mina barn om (peppar peppar) något oförutsätt skulle hända mig. (Var det där en bekräftelse på att jag faktiskt planerar att på riktigt skaffa barn någon gång i framtiden!? Autopilot mellan mitt inre och fingrarna på tangenterna..Hrm.)

Jag förstår inte riktigt varför jag är så svartsjuk. Vill jag ha den lilla gården, barn, en hund, och två katter. Volvon parkerad på den lilla grusuppfarten. En liten liten allé som ringlar fram till vårt gula lilla hus...

Kanske kommer jag skratta åt mig själv om ett år eller två. Troligen lär jag jag göra det. Och troligen har allting löst sig. Men eftersom jag är så erfaren då lär jag även kommit på nya problem att hänga upp mig på.