Det härliga med att bli äldre är att man inser mer och mer hur mycket man har kvar att lära, samtidigt som den kunskap man fått under årens gång faktiskt kan vara rätt skönt att falla tillbaka på ibland. Man lär sig nya saker hela tiden, och något säger mig att den dagen man blir blind för nya upptäkter och insikter är den dagen man förlorar.

Just idag är en sådan dag som jag känner att jag vill falla tillbaka lite på gamla erfarenheter. För när ny saker inträffar, som dessutom är rätt jobbiga och smärtsamma känns det rätt bra att ha en såndär "jag-har-varit-med-om-liknande-förut -back up". Det får mig att kunna andas lite mer, och komma ifrån tänket att hela världen kommer rasa samman. Allt står inte och faller med en person, fastän det ibland kan kännas precis som att just den personen är den som kommer avgöra precis hur min framtid kommer te sig. 

Det är svårt att förklara något man känner, jag är redan från start rätt dålig på att förklara sådant. Dessutom blir det inte direkt lättare att sätta ord på en känsla som jag knappt själv förstår mig på. Ska man sen dessutom försöka förklara det för en person som är mer rationell än känslosam, ja då kan det bli problem. 

Men jag vill ändock ge en eloge till mig själv för att jag försökte, för att jag försöker. Sen hur mottagandet blir, det kan jag inte påverka. Ju mer jag tänker på det, detsto mer inser jag att det inte alltid handlar om mig, hur jag agerar eller försöker förklara. För att kunna mötas på mitten i en förstålese krävs att bägge parter komittar sig.

Återigen står jag ansikte mot ansikte med insikten att jag inte kan påverka andra att agera på ett spciellt sätt. Ibland får en helt enkelt erkänna att den totala maktlösheten inför vad som komma skall.

Att älska är en dygd.