Varför ska vi krångla till det när världen är så bra på att krångla till det åt en?

Den frågan ställer jag mig, och om någon har ett bra svar på det så är jag öppen för alla svar. Livet går upp och ner, och ibland känns det bannemig som att det bara går nedför. Varför är man då (man läses med fördel som jag), så jäkla bra på att skapa problem utav ingenting? 

---------------------------------

Nu gör jag det igen. Undviker det ämne jag egentligen vill beröra. Jag vill umgås med R. Prata ut och säga vad jag verkligen känner. Att jag är kär i mannen och vill leva mitt liv ihop med honom. Jag älskar hans leende, hans skratt. Hans oerhörda förmåga att göra det han satt upp, driftig, noggran, idealistisk. Empatifull, snygg, omtänksam. Vill väl. 

Samtidigt vill jag rabbla upp alla hans negativa sidor, för dem finns! Men jag kan ta att vi bråkar, så länge jag vet att vi hittar tillbaka till varandra. Jag bråkar hellre med honom halva tiden än lever mitt liv utan honom. Men någonstans skrämmer allt det här mig. Vad är det som gör att det går i vågor? Jag kan i vilket fall säga att jag mer planat ut till en lugn sjö, varför beter han sig som ett öppet hav? Hur går tankebanorna? Vilka faktorer väger åt de olika hållen? Jag har så mycket frågor, men alldeles för få svar för tillfället. 

Frågan är vilken skillnad det kommer att göra att jag säger det här som jag känner. Men jag ska fan vara stark nu, våga för allt vad kroppen tål. Satsa allt på ett kort och vilket utfall det än får så finns i alla fall vetskapen om att jag gjort ett helhjärtat försök.

Jag tänker ofta negativt om människor som mesar, inte tar tag i saker och lever på halvfart. Jag vill inte se ned på mig själv, tycka att jag fegat och börja fundera i banor av "tänk om...".  Han är inte jävla tornardo eller tv-show. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...