Jag känner mig ensam på något sätt. Skulle också vilja ha någon att dela allt med. Vakna på morgonen, sova ut i famnen på en annan person. Men det lyser med sin frånvaro. 

Jag saknar R. Lite i alla fall. Jag är inte säker på om det är honom eller själva saken i sig. Skulle vilja att någon hörde av sig. Känna att någon brydde sig. Frågade om min dag. 

Men icke.

------

Jag vill inte bli en butternisse, men det är svårt när jag känner mig trasig inombords. Då är det lätt att anklaga världen. Skylla på den och dess dumhet. Att den får mig att känna såhär. Vem skulle jag annars beskylla?

Oftast skuldlägger jag mig själv. Kan göra en lång lista på alla mina fel och brister. Det är svårare att göra en positiv.

Inte ens lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet fungerar just nu, jag kan inte sitta still. Inte heller ligga helt plakat i sängen. Det ger bara stress och ångest.

Heja heja. Det här går så bra.

Ska åka och rida på T snart, sen tror jag att det får bli gymmet tills jag spyr eller nåt. Kanske kan sova lite på det och hoppas på att imorgon blir bättre.

Rita albumcover kanske kan fungerar också. Men det är svårt att vara kreativ i ett sådant här tillstånd. Känner mig låst på något vis. Det vill sig inte, och jag är bara kritisk till allt. Det blir inte bra helt enkelt.

----

Det stör mig att jag inte kan ta beslut längre. Velar fram och tillbaka. Eller velar inte alls. Funderar på vad jag ska göra, kommer på en sak, förkastar den, ändrar mig till något annat. Kommer på att jag känner för att göra något, men känner sen efter igen och vill inte göra någonting alls. Känner för att hitta på något. Vill bara vara hemma, bör passa på att ta det lugnt. Känner stressen. Kan inte koppla av. Känner mig utmattad. Utlämnad. Ensam. Vem ska jag ringa? Vem vill göra någonting idag? Jag vill göra någonting. Jag vill inte vara med.