Det enda vi gör är att kasta spya på varanda. Alla vill ha ut sin frustration, ilska, sorg. Varför står vi inte tillsammans och försöker hitta en lösning istället? Jag har svårt att prata om saker, det hjälper inte precis att alla går i försvarsställning och för varsin monolog. 

//Jag vänder tydligen kappan efter vinden. Jag är respektlös. Jag gör det som passar sig bäst för mig.//

Tidigare har jag fått höra att jag ska sluta bry mig om alla andra, vad de tycker och tänker. Sluta ha dåligt samvete för allt och ingenting. 

Det här gör mig förvirrad. Ska jag eller ska jag inte göra det som passar mig? Jag brukar vara expert på att analysera sönder saker, och nu när jag ibland försöker att bara ta en dag itaget, ja då är det också fel? Eller?

Se, redan nu bröt jag det igen. Funderade för mycket på andra. Det var ju fel. Eller vänta nu, hur var det? Nej, jag står på mig, går min egen väg. Jag gör det som känns rätt för mig! Nej, det gör jag inte. Då är jag respektlös, vänder kappan efter vinden!? 

Paradoxalt.

Jag vet inte hur jag mår. Jag mår ungefär som jag tänker att jag mår. Tror jag. Jag kan må bra om jag säger att jag mår bra. För jag mår bra. Ofta. Inte alltid, men ofta. Finns det någon som alltid mår bra? Hur vet man att man är fullt ut lycklig? Jag vet inte om man någonsin blir det. Om det finns 3 bra saker i livet, och en dålig. Ska man haka upp sig på den dåliga då? Om man inte gör det, skjuter man bara undan ett problem då? 

Tåls att tänka på. Eller inte tänkas på alls. 

En häst påstås inte göra mig lycklig, men det är en dröm jag haft länge som jag egentligen inte ens vågat tänka fullt ut. Rädd för att jag kommer måla upp en fantasi som kommer förbli just en fantasi och ingenting mer. Så nu när jag har ett bra jobb (som jag dessutom trivs med!) så känner jag att det kan vara dags att ge denna dröm i present till mig själv. För jag är värd det!

Sånna här tankar får mig att må bra. Jag känner att jag får motivation, känner lite livsglädje. Jag ska inte tappa greppet, ska inte kasta in handduken. Jag klarar mig, jag står upp. Och om jag faller, då reser jag mig igen! För jag är mig själv, jag tycker om mig själv. Positiva tankar, det premieras. Någonstans tror jag att vi alla hoppas, för hade vi inte gjort det då hade vi inte engagerat oss på detta sätt. Vi hade inte skrikit ut vår smärta till varandra på det här viset. Inte tagit upp till diskussion ett problem av denna art. 

Ge mig lite hjälp nu, jag är på rätt väg men jag behöver en knuff!

Ska presentera min idé om att vi borde prata med varandra om att komma fram till en lösning tillsammans. Vi sitter alla i samma båt och ingen trivs med situationen. Vi är alla slitvargar, dags för kamp!