Jag börjar inse att det inte är värt att vänta. För vad väntar man egentligen på? Att någoting skall börja, att det ska sätta fart och flamma upp som om ingenting hänt innan?

Enligt min mening finns det en orsak till saker och ting, varför det händer och sker. Det känns så tråkigt om allt bara skulle hänga på slumpen. Men bara för det säger jag inte att det aldrig kan vara så. Vissa saker är påverkbara. Det måste de vara.

Det är däremot de stora milstolparna i livet som kommer inträffa, på ett eller annat sätt. Det leder till slutsatsen att det då egentligen är rätt meningslöst att vänta in något. Eller någon. För jag menar, det kommer att hända förr eller senare än då. Om det är meningen vill säga.

I skrivandets stund försöker jag få mig själv att inse att det inte fyller någon funktion att hålla på som jag gör. Det där med att börja om, ta ett första steg i rätt riktning. För när har jag egentligen slutat att gå? Det har jag ju inte gjort, jag bara tappade bort vägen lite grann. Eller så gick jag rätt, rätt väg men med en omväg för att få lite erfarenhet innan jag kommer fram.

Jag tror på mig själv, på min intiution, på min egen kraft att leda mig själv rätt. För när allt kommer omkring, om inte jag gör det vem ska då göra det åt mig?

Jag vet att jag är den bästa livscoach jag någonsin kommer att få. Ingen känner mig bättre, vet om alla mina styrkor och svagheter likt jag gör. Jag har levt vid min sida i dryga tjuogoett år, och upplevt både toppar och genomlidit dalar. Det finns nog ingen egentligen som skulle kunna ge mig bättre råd än jag själv.

Magkänslan är en adekvat vän i denna situation. De få gånger jag trotsat den har jag fått bita i det sura äpplet. Med all rätt säkert.

Den hjälper mig, får mig att se ljuset när det mörknar. Som en upplyftande hand är den där och räddar mig när jag tror mig vara vilse.

Jag är tacksam, tack för att du finns där magen.

Nu skrattar jag lite åt mig själv också. Här sitter jag med sin laptop och är tacksam för att jag har en mage som ger bra känslor och vibbar att gå på. Ja, det känns okej.

Jag är okej. Efter allt står jag upp och det tänker jag fortsätta att göra. Alltid.