Jag ska inte tänka på det längre. Inte alls.Du ska inte få uppta plats i mitt tankerum. Jag ska inte förknippa alla andra roliga människor med dig så att umgänget med dem känns mer krävande än roligt.

Det går framåt, och jag försöker tänka att det bara är själva grejen.

Men det blir lite väl jobbigt när jag väl lyckas förtränga dig, så dyker du upp i mina drömmar och spökar. Inte okej. Inte okej. 

Jag kan inte släppa det helt, för någonstans hoppas jag fortfarande. Men jag blir mer och mer osäker på vad egentligen. För om vi skulle börja om, hur skulle det gå till? Hur skulle jag förhålla mig till allt. Alla känslor, alla minnen, alla gråtattacker du tillskaffat mig. Skulle jag klara av att slänga mig ut med huvudet först och riskera att kanske stupa rätt ner på det igen?

Jag vill tro att jag är inte är mesig. Att jag är en av dem som skulle våga testa igen. För jag är sån. Tuff på något sätt.

Men jag funderar ibland på om det verkligen är så. Om han kom tillbaka skulle jag troligen kasta mig i hans famn, strunta i det som varit och bara vara i nuet.

Ska jag vara helt ärlig, det jag skulle behöva just nu är nog bara någon som bryr sig om mig. Jag är så van vid att tänka för två. Leva för två. Nu känner jag mig ensam.

Kanske måste jag försöka leva mer med mig själv. Hitta min inre vän och klara av att ha mest fokus på mig själv. För tillfället i alla fall.

Är det konstigt om man inte känner sig hel om man inte är två? Är det någonting som är fel då om man känner sig beroende av att ha någon mer vid sin sida, känna tvåsamhet.

Det är inte det att jag inte mår bra, inte tycker om att vara med mig själv ensam. Det är bara det att den där fullständiga, ända ut i fingerspetsarna- känslan inte infinner sig så länge jag vandrar själv, utan någon vid min sida.