Nu är den här igen. Den kommer krypande, som små små slag kommer den i omgångar. Hugger till. Tycker sig på. 

Jag är chanslös. Det är bara att vika sig och hoppas på att den hjärtskärnade känslan snart ska gå iväg och ersättas med någon mer tillfredssätllande sådan. En känsla av att jag den här gången lyckades mot in den i ett hörn. Få bort den ur kroppen. 

Ett hejdlöst gråtande, i kombination med en tre-fyra svarta små piller ger den effekt som jag söker. Allt som oftast i alla fall. Jag är rädd för den dagen när  det inte längre hjälper. 

Jag försöker dela in mig själv i två. Eller tre kanske är rättare sagt. Allt för att få kontroll på situationen.

Den första jag intar rollen som psykolog, ställer frågor och försöker se tendenser, samband. Något att bygga vidare på och ta stöd av vid försöken att vara en hjälpande hand. 

Den andra jag, är en krossad person. Utbränd och med överskottsenergi på samma gång. Med maskara rinnande längst kinderna, periodiserad känslor, som valt just denna dag som straff för att blivit bortknuffad och bortträngd förlänge.  För så blir det när man går in hårt för att trycka bort någonting. Förr eller senare finner de en alltid. Hur väl man än försökt gömma sig. Det kommer alltid tillbaka till en. 

Någonstans i detta återfinns den tredje jag. Personen var liv fortfarande fortskrider, där allt är som vanligt men ingenting är som förut. Där alla spelar efter livets regler på ett helt politiskt korrekt sätt. 

Vem skulle jag ringa? Vem skulle jag öppna mig för när det hela skulle komma fram på ett så banalt sätt?

"Hej, jag pratar om mig själv i tre personer. Jag gråter friskt, tjuter, låter nästan som om jag småskrattar. (Kanske gör jag det. Skrattar åt min egen patetiska framtoning). Detta grundar sig på 10år av känslomässig berg- och dalbana, vill du höra?". 

Nää skulle inte tro det. 

Nu går jag återigen från friskt bölande till irriterad, från det till frustrerad för att slutligen hamna i något sorts känslovakuum. Nu är jag ingenting. 

Liksom alltid. Precis som jag alltid är. Som jag aldrig är. 

Jag hoppas att du är värt det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...