Jag kan ha fått svaret på det jag under några dagars tid grubblat över. Men det kan även vara så att jag har fel, att jag inte alls har fått något svar. Möjligt är att det endast är ett försök till att skapa någon form av anledning, att jag väljer att anse att jag fått ett svar. Fastän så inte är fallet...

Anledningen, om det nu förekommer någon vill säga, var kanske inte den roligaste men det var ändå bättre än vad jag i min 180% arbetande hjärna hade analyserat fram inom det givna antalet sekunder mellan det första uttalandet och själva bomben. Men vad vet jag, kanske att det i slutändan ändå är lika med det "värsta-scinariot" jag frambringat i mitt huvud?

Frågan är varför jag känner som jag gör. Eller tror mig känna. Jag kanske inte alls egentligen känner som jag tror mig göra. Måste erkänna att dessa perodiseringar av känslotillstånd emellanåt ter sig rätt komplicerade och svåra att förstå sig på.

Jag trodde mig har god koll på mig själv och min egen existens framförande, dock kanske det inte var helt korrekt. Således kan det vara så att min egen framarbetade amatör-psykolog kan vara av bristande karaktär. 

Så för att arbeta vidare med mitt halvhjärtade psykologtrams så kan en lättare utveckling av möjliga anledningar vara adekvat. So here we go.

Först vill jag börja med att nämna att jag är trött på att alltid använda mina senaste åtta år som någon sorts ursäkt och förklaring. Jag är medveten om att jag nyttjat det till max, det finns ingenting mer att krama ur. Varpå jag bestämt mig för att ett upphörande av ältande är på sin plats.

Likväl gör jag ibland försök att göra precis det. Återuppta de gamla historierna och skylla ifrån mig (?) på något extern. För det som händer i mitt liv och hur jag känslomässigt reagerar känns till viss del lättare att handskas med, ifall jag kan konsten att bryta ner de till förståndsdelar och finna ett mönster. Framställa variabler, beroende och oberoender som förklara sambanden. 

Men kanske att livet, och framför allt den känslomässiga delen, inte är av en kvantitativ art. Troligt är att det är mer komplicerat än så och att det krävs en djupare förståelse än endast ytlig förklaring. Eller är det inte ytligt? 

Hur jag än försöker frambringa en välskriven text, ett pappersark med välformulerade meningar och ord, har det inte än gett mig någonting mer än att jag fått skriva lite gran och därmed känna någon typ av lättnad över att ha fått släppa tanken fri. 

För jag har inte blivit direkt klokare. 

Tanken var att jag genom detta uppbyggande av textmassa sakta men säkert skulle arbeta mig fram till och på vägen finna möjliga vägar och utrymmen för att slå hål på min emotionella bubbla. 

För det är där det grundar sig. Jag har tänkt på frågan till och från, dock inte i det ögonblick den ställdes. Tankarna har vandrat runt, gått milvis men ändå inte funnit vägen. Den som skulle lett fram till det slutgiltiga målet. 

Om jag hade börjat, gjort ett försök att formulera någon typ av svar, hade det varit annorlunda idag? Nu gör min hjärna en egen anmärkning på det jag nyss skev i toner av; det där OM JAG HADE, det är ingenting om överhuvudtaget bör skrivas/nämnas/sägas och så vidare. För det tjänar ingenting till. Det enda vi kan råda över är nu, det som precis inträffar. Allt annat är förgånget och det som inte än kommit har vi ej makt att råda över. Än. 

Men min dubblemoraliserande klump arbetar vidare i sitt första spår och fortsätter lite lätt i det första "om"-sammanhanget.

Om jag hade handlat annorlunda, Om jag hade svarat på frågan där och då, Om jag hade försökt öppna mig mer, Om jag hade givit lite mer av mig själv, Om jag inte hade rädits blotta mig, Om jag inte hade varit av så vekt material.

Kanske att det hade varit annorlunda, Kanske att det hade lett till något mer, Kanske att det hade känns skönt, Kanske att jag hade fått något tillbaka, Kanske att det inte hade kännts så farligt. Kanske. Om jag hade varit stark.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den jobbiga känslan av att vara fel, inte godkänd för de val man gör. Den ligger och skaver i mig, och gör att jag tvekar på mina egna beslut. Jag försöker stå upp för mig själv nu, betydligt mer än förut. Försöker vara stark, självständig och samtid...

Jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag egentligen vill då fram. Det är ett enda virrvarv av en massa allt.   Sluta tänka! Kom igen, kör! Vad vill jag? Vad menar mina känslor? Vem var han egentligen? Kände jag honom alls? Varför är jag här?...

Dra åt helvete med dig ångest. Jag är trött på dig. Vi har spenderat så mycket tid ihop och det börjar bli så tröttsamt.   Idag följde du med mig innanför dörren, jag försökte mota ut dig men du var envis och hängde efter. Jag gav efter lite gran...

Tack för allt. Tack för tiden som var och det vi gjorde. Allt vi lärde oss och allt vi gick igenom. Det har format mig till den jag är idag och jag lovar att jag har blivit bättre på att både dammsuga och slänga smutstvätten i tvättkorgen. Vissa tar ...

Livet tar ibland tvära vändningar. Man ställs inför beslut man länge kanske vetat om eller som kom plötslig, men inte vågat ta. Och plötsligt då står man där, man tar klivet, rycker plåstret och bara gör det. Det är inte många personer som kan ta en ...